Brrr

Att nattpromenera i den här kalla sensommarn / tidighösten är inte klokt och långt ifrån mysig. Jag gick bland annat "lite" vilse och hamnade på en industriväg mellan ett avloppsreningsverk och en avfallshanteringsanläggning, sen hände det ett par andra saker också, men de känns för privat för att stå här och skriker ut till er alla. Kom över till mig nångång så kan vi pratar om det över en kopp te och ett gott skratt.

Pga den "lilla" detour så tog mycket längre tid att komma hem till min lägenhet än vad jag hade förväntat mig, men det fick mig att lugna ner och kunde därmed tänka lite mer som en normal människa skulle ha gjort, för att jag blev så emotionell instabil innan att jag kunde göra något fruktansvärt hemskt...

Ett nostalgi moment inträffade när jag lyfte upp mitt huvud för att blicka mot den bäcksvarta stjärnhimlen och sucka, men istället fick jag syn på en stjärna som kallades för "vår" stjärna och sucken ersattes av en klump i halsen istället. Det var ju ändå ett bra tag sen jag la märke till stjärnan för att jag har flyttat till fel sida av huset sen ett och ett halvt år tillbaka.

Stjärnan var otroligt användbar när jag letade efter vägen tillbaka till Kurorten. Jag visste att om jag vänder ryggen mot den och går "ifrån" den så kommer jag förr eller senare tillbaka till min lägenhet. Men är det ett tecken på att jag även ska göra detsamma vad gäller mina känslor? Att släppa taget, låt bli, gå vidare eller vad det nu heter. Jag vet inte, jag kanske tänker för mycket, klockan är ju 3:25 och febern ligger någonstans mellan 37 och 38 grader.

Sova kanske....